Låt oss göra detta klart med en gång: Magnus Ericsson är Henry Chapman, tidigare som ledande kraft och låtskrivare i Dynamo Chapel, a Shrine och tweepoplegenderna, Popundret. Men om man har ett SÅ menlöst namn som Magnus Ericsson måste man byta när man skall bli soloartist, självklart. Nu är det dock inte så att Henry är Magnus bara rakt upp och ner, Henry är sin egen karl. Han skriver prosa på det svenska språket. Henry är svart-vit, Magnus är i färg. Musiken är en bastard av allt som kom före och allt som finns nu i världen. Orden är på samma sätt. Tron (eller snarare förhoppningen) är att en ”artist” kan vara på mer än ett sätt, inte bara ensam och missförstådd utan missförstådd och stark/svag, cynisk/romantisk, rolig/pompös, politisk/sexig… Ni hajjar.
Hoppas ni har tid bara.
Badtunnan.
Den 30 augusti 2004 steg fyra väl bemedlade, medelålders makthavare ner i en badtunna i södra västerbotten för att på ett folkligt sätt diskutera vad som felas vårt avlånga land. Sakers tillstånd stöttes och blötes och till slut stod en sak klar, det var bidragsfusket som hela tiden satte krokben för den hederlige svenske. De arbetslösa var inte personer utan jobb utan snyltare som saknar viljan att jobba och därmed, viljan att hjälpa till och dra sitt strå till stacken. De brast i solidaritet tyckte alla de fyra i badtunnan. Svaret var enkelt: det måste bli frågan om en slakt på anställningstryggheten för unga människor, om man lättare kunde sparka kidsen skulle det bli mer jobb åt oss alla. Drag under galoscherna! Självklart! Att ingen tänkt på det tidigare? …men vänta …hur var det nu i Frankrike? ”Viva la France, viva la tillväxten”, utbrast kvartetten i tunnan. Mindre än ett år senare kände jag att jag ville skriva en låt om det hela, efter upploppen i Frankrike. Det var svårt, man vill ju inte skriva folk på näsan. Efter många misslyckanden kom jag fram till att jag, helt enkelt, skulle lägga deras ord i min mun och låta lyssnaren själv avgöra om han tycker det samma, eller inte. Men all konst är ju subjektiv och jag kunde inte låta bli att lägga in en musikalisk brasklapp, i form av en slags ”duelling banjos”. Den sista färden, minsann.
Henry Chapman
Henry Chapman are:
Magnus Ericsson – Everything
Band:
Erik Lindkvist – Guitar & Sounds
Johannes Berggren – Drums
Mikke Johansson – Bass
Simon Jonsson – Keyboards